KONST

Loke Utgard arbetar med provocerande fotografi och film och utforskar begär, åldrande, sårbarhet, sexualitet och gränsen mellan konst och pornografi.

För curatorer, gallerier, museer och utställningsarrangörer som söker konstnärer som arbetar med kroppen, intimitet och sociala tabun introducerar konstnärstexten nedan verksamheten och dess återkommande frågor.

Förslag om utställningar och visningar kan diskuteras direkt med konstnären. Ange institution eller plats, kuratoriellt tema, föreslaget format, ort och datum samt vilka verk som intresserar er.

Kontakta contact@lokeutgard.com för att diskutera förslaget och tillgängligheten för relevanta verk.

För fotografiska verk som kan förvärvas, se erotiska och provocerande konstfotografier i begränsad upplaga. Förfrågningar om förvärv och utställningar hanteras separat.

Jag är intresserad av det privata livet och tankarna under det respektabla.

Begär, åldrande, attraktion, skam, fantasi, sårbarhet, sex, kontroll, svartsjuka, ömhet, hopp, olikhet, fulhet, humor och allt det som alldeles vanliga människor bär på medan de visar världen en betydligt prydligare version av sig själva.

Jag utforskar oundvikligen detta från där jag själv står: en medelålders vit man som ser sin egen kropp åldras och samtidigt märker att nyfikenhet, begär och fantasi inte nödvändigtvis åldras i samma takt.

Där finns en frånkoppling. En spricka.

Och jag vet att jag inte är ensam om den.

Så mycket förblir osagt, men sitter ändå tyst i våra sinnens mörkare hörn varje dag.

Den motsägelsen fascinerar mig.

Skalet förändras. Ibland dramatiskt. Men vad händer med personen inuti? Vad händer med attraktionen? Med sexualiteten? Med fantasin? Med det vi fortfarande vill men alltmer känner att vi inte borde vilja?

Mycket av mitt arbete börjar med den där lite obekväma ”usch”-reaktionen.

Och ärligt talat ser jag det som något bra.

Jag brukar följa den som en hund följer ett spår. Mot den obekväma tanken, det socialt olägliga begäret, fantasin som någon genast vill gömma, avfärda eller fördöma.

För gammal.

För ung.

För sexuell.

För grov.

För intim.

För ful.

För mycket.

I stället för att genast titta bort vill jag oftast veta varför.

Ibland varnar obehaget oss för något viktigt.

Ibland har vi helt enkelt nått en av de där osynliga kulturella gränserna som tidigare generationer bestämde skulle finnas, och ingen har brytt sig om att fråga varför på väldigt länge.

Jag har inte mycket respekt för en gräns bara för att den är gammal.

Det betyder inte att jag skapar bilder enbart för att chockera. Chock för chockens egen skull blir tråkigt väldigt fort.

Jag är mycket mer intresserad av motsägelser.

Skönhet och förfall.

Ungdom och ålder.

Styrka och sårbarhet.

Kontroll och kapitulation.

Ömhet och vulgaritet.

Det vardagliga och det explicita.

Det vi visar och det vi tänker.

Ibland kräver det ett ansikte eller en blick.

Ibland en gammal hand som vilar på ung hud.

Ibland nakenhet.

Ibland sex.

Jag ser inte detta som separata konstnärliga världar.

Människokroppen är helt enkelt ett annat språk, och sexualiteten är en av de äldsta och starkaste företeelser som människor i århundraden samtidigt har hyllat, gömt, reglerat, fantiserat om och låtsats att de inte tänker på.

Jag utforskar många av samma frågor genom film.

Jag fascineras av vad som händer när genrer som förmodas vara åtskilda börjar flyta in i varandra.

Kortfilm och vuxenfilm.

Drama och pornografi.

Fantasi och realism.

Konst och vulgaritet.

Något vackert filmiskt som plötsligt blir explicit.

Något explicit som vägrar sluta vara mänskligt.

En fantasi kan finnas privat i någons huvud i årtionden utan att någonsin sägas högt. Film ger mig möjlighet att låta den fantasin andas, röra sig, utveckla karaktärer och till slut bli fysiskt verklig på skärmen.

Det intresserar mig mycket mer än att bara återge den konventionella pornografins visuella språk.

Varför måste en trovärdig kortfilm klippa bort i samma ögonblick som sexet blir verkligt?

Varför måste explicit sex plötsligt överge karaktärer, känslor och berättelse?

Varför är vi så bekväma med simulerat våld, död, hat och grymhet, men blir ändå djupt obekväma när kameran vägrar lämna rummet under en av de mest vardagliga mänskliga handlingarna?

De gränserna intresserar mig.

Och jag tycker om att korsa dem.

Jag är också ganska oimponerad av mycket av den värld vi har byggt runt oss.

Det finns en oerhörd mängd skådespel i det moderna livet.

Hur man ska se ut.

Hur man ska bete sig.

Vilka åsikter man ska ha.

Vilken moral man ska visa upp.

Vem man ska imponera på.

Hur man ska imponera på dem.

Vilken sorts kropp man ska visa upp.

Vilka begär som är acceptabla.

Vilka tankar som är trygga att erkänna.

Vad som måste döljas.

Vi bygger identiteter för kollegor, vänner, partners, främlingar och alltmer för publik på nätet, och lägger sedan enorma mängder energi på att upprätthålla dem.

Alla blir sin egen lilla PR-avdelning.

Jag tycker att det är utmattande.

Och ofta otroligt ytligt.

Mycket av mitt arbete handlar därför om ögonblicken när den polerade ytan spricker.

Sekunden när någon glömmer posen.

Tanken de förmodligen inte borde erkänna.

Begäret som inte stämmer med identiteten de visar upp.

Attraktionen som känns socialt oläglig.

Kroppen som vägrar förbli ung.

Känslan som inte är vacker.

Fantasin som får någon att genast säga: ”Nej. Det är äckligt.”

Det är ofta just där jag blir nyfiken.

Jag tänjer på gränser eftersom gränser visar mig var människor blir känslomässigt engagerade.

Ibland gör det verken impopulära.

Ibland hatade.

Ibland älskade.

Ibland skrattar folk.

Ibland ryggar de tillbaka.

Ibland stirrar de mycket längre än de hade väntat sig.

Alla de reaktionerna intresserar mig.

Jag behöver inte särskilt att alla ska tycka om det jag gör, och jag har väldigt lite intresse av att slipa ner idéer tills ingen rimligen kan bli förolämpad av dem.

Om alla genast är överens om att en bild är smakfull, lämplig och vacker undrar jag ibland om jag över huvud taget har upptäckt något.

Ett fotografi slutar inte med människorna i bild.

Personen som tittar på det tar med sin egen historia, moral, attraktion, fördomar, nyfikenhet, skam och obehag in i verket.

Två personer kan titta på exakt samma bild och se helt olika saker.

En ser skönhet.

En annan ser obscenitet.

En ser exploatering.

En annan ser frihet.

En ser humor.

En annan ser något de desperat önskar att de aldrig hade tittat på.

Det glappet intresserar mig enormt.

Ibland är jag inte ens säker på att fotografiets verkliga motiv är personen i det.

Det kan vara personen som står framför det.

Jag förblir medvetet privat och arbetar under namnet Loke Utgard.

Jag vill inte särskilt att personen bakom kameran ska bli motivet.

Verken räcker.

Och kanske är en varning på sin plats.

Jag är nog inte för den lättskrämde.